När det vara dags att spela de avslutande tre ronderna av Elitserien och Superettan i Växjö så hade arbetet med att försöka få ihop fullt lag i dessa Coronatider redan pågått i flera veckor. Det kan tyckas som att villkoren var lika för alla deltagande klubbar, men så var långt ifrån fallet. Medan de flesta skulle försöka få ihop åtta spelare (och en del inte heller lyckades med det) så skulle vi och SK Rockaden Stockholm lyckas skramla ihop dubbelt så många. SK Kamraterna från Göteborg hade dessutom sedan länge meddelat att de inte tänkte delta, och de lag som skulle möta dem fick alltså gratissegrar med 8-0 i slutstriden. Vi var inte ett av de lagen. Allt detta kan vara bra att ha i åtanke med tanke på hur det hela sedan slutade på söndagseftermiddagen. Men vi tar det från början.
Trots att vi fick ett sent återbud, något dygn innan avfärd, så hade vi fullt lag när vi begav oss från olika delar av Mälardalen ner mot södra Småland. Alla de som hade tackat nej till spel hade naturligtvis fullgoda skäl till detta, t.ex. att man arbetade inom vården eller att man arbetat hemifrån ett halvår och inte gärna kunde be om ledigt för schacktävling när man inte ens fick komma in till kontoret. Vidare var vi mycket tacksamma gentemot de reserver som ställt upp för spel och därmed gjorde att vi över huvud taget hade chansen att försöka försvara vår plats i Superettan. Men med detta sagt så kunde vi samtidigt konstatera att vi kom till spel i den enormt viktiga matchen mot Kristallen med ett kraftigt försvagat lag.
Vid helt ordinarie lag skulle vi ha Elo 2199 på slutbordet. Nu spelade vi med fem reserver och ett Elo på 1609 som lägst. Alla kämpade storstilat och ska ha all heder av sin insats, men allteftersom matchen fortskred visade sig detta vara för tungt. Vi förlorade fyra av dessa partier, och strax efter tidsnöden återstod bara de två toppborden och ett underläge med 4-2.
Jag spelade själv på andrabordet och kom efter ett något svängigt parti in i ett slutspel med löpare mot springare och vissa vinstchanser. Jag lyckades dock inte omsätta dessa, och när ställningen började mynna ut i remi blev mina åtgärder allt mer desperata med resultatet att jag förlorade och att matchförlusten var ett faktum.
Nu var tabellen riktigt jobbig läsning för vårt manskap. På lördagen väntade dessutom Rockaden Umeå som hade vissa chanser att nå topp två som skulle ge uppflyttning till Elitserien. Det var bara att bita ihop, sova och förbereda sig väl, och sedan göra vad som kunde göras. Trots allt inträffar ju mirakler ibland.
När laguppställningarna publicerades en kvart innan matchstart visade det sig att vi hade en snittranking som låg 167 Elopoäng under våra motståndares. Vid tre av borden skilde det flera hundra poäng till vår nackdel. Rankingtal är dock en sak, och vad som händer på brädena är ibland någonting helt annat, och i denna match så var det inte minst våra reserver som visade vägen. Vid två av de nämnda borden vann Andreas Carlsson och Jonas Granath mot betydligt högre rankande motståndare. Även jag själv lyckades bidra med en etta mot FM Erik Malmstig, och när sedan reserven Ådahl (som vunnit på fredagen) tog remi så säkrades matchsegern med 4 ½ – 3 ½.
Inför slutronderna så hade specialregler för nedflyttningsstriden tagits fram för att inte orimliga sportsliga orättvisor skulle uppstå med tanke på tidigare nämnda w.o.-vinster. Vid vår segermiddag på lördagskvällen rådde viss förvirring kring vad som egentligen gällde. Vi hade fått meddelande från förbundshåll att seger i avslutningsmatchen mot Schack 08 Norrköping skulle innebära att vi klarade oss kvar i Superettan, men som en del av oss tolkade reglerna stämde inte detta, utan vi skulle åka ut oavsett resultat.
Vi beslutade oss för att hoppas att beskedet vi fått från högsta håll gällde, spela matchen först och återkomma till eventuella regeldiskussioner efteråt. Sedan var vi ett gäng som begav oss vidare till Bishops Arms för att fira segern, diskutera det orimliga i att samlas på det här sättet mitt i en pandemi, samt i rimlig grad fylla på vätskedepåerna inför söndagens drabbning.
I den avslutande ronden var jag själv uppkallad till förstalaget, som i ett närliggande hotell spelade för att rädda sig kvar i Elitserien. Johan Kretz hade därför denna dag fått ta över rollen som lagledare för andralaget, och visade föredömlig seriositet inför uppdraget genom att dyka upp till matchen ordentligt utsövd.
Själv lyckades jag vinna mitt parti i förstalaget relativt snabbt efter en del eskapader nere i mitt vänsterhörn av brädet. Eftersom bara lagledarna fick vara kvar i spellokalen när de spelat klart begav jag mig iväg till andralagets hotell för att försöka få en uppfattning om hur matchen där utvecklade sig.
Väl framme visade det sig att den hade gått relativt snabbt. Endast ett bord återstod och vi ledde matchen med 4-3. Lagledare Kretz kom ut och rapporterade upphetsat om att Jonas Granath (en av dessa fantastiskt kämpande reserver) hade varit helt förlorad, men nu hade spelat upp mycket goda remichanser. Strax därefter var den delade partipoängen och de två matchpoängen ett faktum, och när vi fick beskåda slutdelen av det avgörande partiet var det svårt att hitta något annat ord att beskriva det hela med än just ”mirakel”.
Båda lagen hade vunnit och vi samlades på O’Learys för att fira. Förstalagets Elitseriestatus var i hamn, men för andralaget rådde fortsatt frågetecken vilken serie som egentligen väntade nästa säsong. Pontus Sjödahl hade SMS-kontakt med sina kontakter, och till slut kom beskedet vi alla hade hoppats på. Västerås SK II spelar i Superettan även kommande år.
I efterhand har jag noterat att det här och var har dykt upp diskussioner huruvida detta verkligen var ett korrekt beslut. Jag är den första att hålla med om att de regler som hade skickats ut innan slutsammandraget mycket väl hade kunnat läsas på ett annat, och för oss mindre förmånligt, sätt vid en bokstavlig tolkning. Det kan därför vara intressant att jämföra vårat slutresultat med Upsalas, en klubb som helt klart spelat sig kvar enligt alla regler, men som var de vars resultat gjorde att vi klarade oss kvar med hjälp av specialreglerna.
Borträknat våra respektive matcher mot Kamraterna så hamnade Västerås två matchpoäng före Upsala, vilket får betecknas som en relativt bred marginal. När vi mötte Kamraterna hade de fullt lag och en medelranking klart över det medeltal som gäller för Superettan detta år. Vi förlorade då med minsta möjliga marginal, 4 ½ – 3 ½. När Uppsala ”mötte” Kamraterna hade man själva bara sex spelare på plats, men vann ändå matchen med 8-0. Sett utifrån den uttalade målsättningen att skapa sportslig rättvisa råder det enligt min mening ingen tvekan om att det var rätt beslut som fattades.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att vi gjort en storstilad säsong på alla plan, kämpat som hårdast när det såg som allra mörkast ut, och att det till slut till stor del var just våra reserver som i hög grad bidrog till att säkra kontraktet i Superettan.