skrivet av Johan Kretz
Efter ett par onödiga poängtapp i tidigare ronder såg det inte allt för ljust ut inför det avslutande sammandraget i Upplands Väsby den 7-9 mars. Visst fanns chansen, men vi stod nog minst i 3 gånger pengarna att knipa en Elitserieplats.
Så som tabelläget såg ut räknade vi med att behöva vinna alla tre matcherna. Svårt, men inte helt omöjligt med tanke på att vi kunde mönstra ett jämförelsevis starkt lag.
Vi inledde helgen med att möta Skara, en match som vi bara måste vinna. Det såg länge lovande ut med tämligen komfortabla vinster för Ludvig, Ralf och Filip, samt några klart fördelaktiga ställningar.
Jag fick det tvivelaktiga nöjet att bli inverterad matchhjälte efter att ha gjort min kanske värsta blunder någonsin i en lagmatch. Partiet hade, efter tidig övergång till ett fördelaktigt slutspel, sett ut som en walk in the park.
Men i 44:e draget – med mycket gott om tid kvar på klockan – blir jag nonchalant och straffas hårt men rättvist.
Jag har offrat en bonde, men svart är totalt förlorad. Den snabbaste vinstplanen är 44. Tb3. När löparen flyttat, antagligen till f5, spelar jag 45.Tc3 och det finns inget svart kan göra åt planen Tc7 och Kf6.
I stället drar jag, mer eller mindre á tempo:
44.Td2??
Och efter 44…Lc4 är det jag som kan ge upp. Bindningen gör att jag inte kan stoppa generalavbyten på d5, varefter bondeslutspelet är hopplöst förlorat.
Laget var nu i allvarlig förlustfara. Partiet som återstod var Filips, och det såg verkligen inte lättvunnet ut. Men eftersom Filip spelat hela säsongen som i trans lyckades han vinna och vi kom undan med 4-4.
Det var verkligen inte den start vi hade behövt, och det var med tunga steg och en hel del ågren jag gick upp på hotellrummet, som jag delade med Jesper.
Inte heller han var på bästa humör efter att ha fått nöja sig med remi efter stor öppningsfördel, men det var ju på en annan nivå.
Efter alldeles för lite sömn (jag vaknade 04.15 och kunde inte somna om) var det så dags för oss att möta serieledarna – Helsingborg. Det blev vår kanske solidaste insats under hela säsongen, med vinster för Ralf, Love och Filip (såklart) och resten remier.
Lite överraskande visade det sig nu att övriga resultat gått vår väg, och oddset på avancemang hade nog sjunkit till 2 gånger eller strax därunder. Vi hade en partipoäng tillgodo på Helsingborg och behövde sålunda ”bara” vinna vår match mot klara serieledaren Luleå med en halv partipoäng mindre än vad Helsingborg eventuellt skulle slå Wasa II med.
Det kan ju låta rätt tufft med tanke på att vi möter serieledaren och Helsingborg möter tabelljumbon, men Wasa II har varit ett mysterium den här säsongen. De har underpresterat enormt sett till ranking, och någon gång måste det väl vända.
När vi dessutom såg att de toppat sitt lag med Dan Cramling och Juan Bellon så kändes det som att det var långt ifrån klart att Helsingborg skulle vinna.
Söndagen började emellertid på sämsta möjliga sätt. Ganska snart upptäckte vi att det inte satt någon på Wasa SK:s sistabord. Tävlingsledare Peter Berndtsen ringde spelaren som sa att han var på väg, men när han väl anlände var det några minuter för sent och partiet dömdes w o.
Känslan var ”Fy fan om vi ska missa uppflyttning på grund av wo”.
Det var så ologiskt också – varför toppa laget och sedan köra med sju spelare?
Nåja, bäst att koncentrera sig på vår egen match.
Det gjorde till exempel Ludvig, som spelade en bombsäker remi mot nästan 200 ratingpoäng högre rankade GM Ivanisevic.
Att Andreas Backman skulle vinna som vit i en bondeoffervariant i Najdorf stod ganska tidigt klart också, och Johan Norberg lyckades skaffa sig en materiell fördel i det tidiga mittspelet som han förvaltade med sedvanlig ackuratess.
Ändå såg det inte särskilt lovande ut. Jag hamnade väldigt passivt och det jag trodde ändå var en hyfsat svårgenomtränglig fästning visade sig i 40:e draget vara ett fallfärdigt ruckel. Ett temporärt pjäsoffer på e5 följde och två drag senare gav jag upp.
Dessutom stod Love på förlust. Hans ställning var så oestetisk att jag knappt kunde förmå mig att titta på den, och dessutom såg det ut som pjäsförlust.
Men Loves magiska egenskap är ju just att hitta sprattel i sådana ställningar, och ofta ganska luriga sådana.
På något konstigt sätt lyckades han skapa mothot som vitspelaren inte reagerade optimalt på, och plötsligt hade han vänt partiet till vinst.
Ställningen var 4-3 och sist kvar var Filip, som hade en bonde mer i en ställning med var sin svartfältare. Lite oroande var att alla hans kungslfygelbönder stod på svarta fält (g5 ,f6 oche5 mot vits g4, f5 och e4), men han hittade ett sätt att tränga in i ställningen med sin löpare med hjälp av ett bondeoffer och en avlägsen fribonde och kunde bärga segern.
Nu handlade det bara om hur matchen mellan Helsingborg och Wasa II skulle sluta. Det såg ut att finnas marginaler, men då Wasas sjättebordsspelare missade en remikombination var de borta.
Allt skulle hänga på att Juan Bellon kunde hålla ett obalanserat och något sämre slutspel mot Daniel Semsecen.
Juan spelade bra och lyckades avveckla ned till ett tornslutspel med bonde på g5 mot vits h3 och g2. Stenremi förstås, men partiet kom att pågå säkert ett 50-tal drag till. Anledningen var lite udda: vid ingången till tornslutspelet bjöd Daniel remi. Men det hörde inte Juan, något som Daniel nog inte uppfattade. Måhända blev han lite irriterad, för när tornen avvecklats och det bara återstod en vit g-bonde så fortsatte han göra maximalt antal upprepningar (utan att samma ställning uppkom tre gånger) hela vägen, trots att Juan tydligt visat att han visste vad oppositionen var (skulle ju vara märkligt annars).
Jag vet inte hur många drag som följde innan Daniel tvingades sätta patt, men många var det …
I samma ögonblick stod det klart – Västerås SK är tillbaka i Elitserien!
Efter prisutdelning gick vi ned till det lokala haket och delade på ett par flaskor bubbel och debriefade varandra.
Avancemang är alltid roligt, men för egen del är den egna insatsen (fyra remier och fem förluster) lite smolk i glädjebägaren. Jag är 61 år och borde stagnera, men inte så här snabbt.
Antingen börjar jag spela lite turneringar utöver seriespelet för att bromsa förfallet, eller så får jag ställa in mig på att spela betydligt lägre ned i seriesystemet. Just nu känns det första alternativet attraktivare, men det finns ju inga garantier för att det höjer spelstyrkan.
Slutligen bör säga några ord om lokaliseringen av sammandragen. Jag förstår ju att SSF antagligen fått en bra deal av Scandic Infracity och jag är helt för att man ska hushålla med resurserna, men …
Upplands Väsby ett riktigt dåligt ställe att samla landets schackspelare på!
Det ligger ca 10 mil från Västerås, men är nästan 3 timmar dörr till dörr.
Tåg till Sundbyberg, pendeltåg vidare till Odenplan, nytt pendeltåg till Upplands Vösby och sedan 20 minuter i buss till hotellet, som bara är omgivet av kontorslokaler och lagerbyggnader.
För spelare från andra delar av landet är det ännu mer otillgängligt. Jesper messade mig vid lunchtid på fredagen och meddelade att han installerat sig på hotellrummet. Det är inte rimligt att man ska behöva ta ett morgontåg från Göteborg för att kunna spela schack 18.00.
Personligen hade jag gärna lagt pengar emellan för att få spela i en lättillgängligare och mer stimulerande miljö. Förutom storstäderna har vi ju till exempel Örebro, Linköping, Norrköping, Karlstad, eller varför inte Västerås?
Just det ja, om någon undrar varför jag inte visar något fint parti (till exempel av Filip, som spelade en hel drös) så beror det på att förbundet inte hunnit ladda upp dem på schack.se ännu.