Skol-SM 1968 eller Riksmästerskapet för skolungdom som det hette på den tiden, var det tolfte i ordningen och arrangerades av Västerås Allmänna Schackklubb. Spellokal var Excelsiorsalen KFUM som inte längre finns kvar. Tävlingen satte nytt rekord med 136 deltagare från Haparanda i norr till Malmö i söder och arrangemanget fick beröm.
Bilden visar den plakett från Riksmästerskapen 1968 som Ulf Persson fick för sin seger i klass C.
I grupp A (födda 1948-50) segrade Per-Inge Helmertz Malmö Borgarskola ensam på 6½/8.
Foto: Privat
Per-Inge (PI) minns inte just denna tävling. Han vann Skol-SM redan 1966.
PI skriver: ” Däremot minns jag ett lag-SM då vi fick åka till Hamburg. Minnet därifrån är starkare. En fotbollsmatch mellan Hamburger SV och Bayern Munchen. Franz Beckenbauer kontra Uwe Seeler!”
PI fortsatte sin schackkarriär i 10 år till. Åren 1973-1978 spelade han i SM-gruppen hela sex gånger. Som bäst slutade han 5:a 1975. PI kände att det skulle krävas för mycket för att nå ännu högre och beslöt sig efter SM 1978 att mer eller mindre lägga av med schacket. Han presentade sig själv med en tvåmånaders rundresa i USA direkt efter SM där han bl.a. deltog i en schacktävling på Waldorf Astoria och blev tvåa efter GM Rodhe. PI har skrivit ett trevligt reportage från USA-resan som kan läsas här.
PI flyttade till Motala från Höganäs i april i år. Han pensionerade sig för sex år sedan efter tio år med taxirörelse i Höganäs.
Bridge är numera det stora intresset och han är faktiskt stormästare i bridge vilket han inte lyckades med i schack.
PI cyklar mycket, gärna långturer för att hålla sig i form . Han gillar att resa. Fjällvandrar varje år sen 25 år tillbaka.
I grupp B (födda 1951-52) segrade Hans Friberg Nils ericsonsgymnasiet Trollhättan.
Foto: Johan Siegeman
Så här berättar Hans om sitt schackliv och vad som hände därefter:
Jag började spela schack 1963, nyss fylld elva år. En klasskamrat till mig introducerade spelet genom att utsätta mig för skolmatten. Efter några partier började jag göra motstånd och han lärde mig då en viktig regel. Han fick ta tillbaka och göra om dåliga drag! Vi spelade några partier till, sedan tröttnade han på att alltid förlora.
Ett år senare tog en kamrat ner mig till schackklubben i Trollhättan. Vi var alla nybörjare så det var kanske inte så märkligt att jag vann samtliga partier i den juniorturnering som startades.
1966 deltog vi i skolungdomens riksmästerskap för lag och lyckades vinna finalspelet i Stockholm. Jag satt på första bordet. På andra bordet satt en känd schackprofil. Bo Berg, pappa till Emanuel.
Mitt första försök i skolungdomens individuella tävling var i Norrköping 1966. Jag började med att möta en spelare som satte bort en bonde i spelöppningen, trodde jag! Han hette Dan Uddenfeldt och var tillsammans med Ulf Andersson Sveriges representant i junior-VM. Jag gick till sist fel i en oppositionsställning med bara bönder och kungarna kvar. Jag var bedrövad och hade ingen aning om hur nära jag varit att ta min första skalp. Dessutom hade jag utan att ha en aning om detta försvarat mig bra mot Marschallangreppet i Spanskt.
Därefter följde 6 raka vinster innan jag som svart tog remi i ett tornslutspel med merbonde mot Axel Ornstein. Anledningen till beslutet var att turneringsledaren, som redan spelat klart, hade bättre särskiljningspoäng än vad jag hade och jag hade blivit tvåa även om jag vunnit sista partiet. Segraren var Anders Wirgren och jag kom tvåa. Revansch fanns att utkräva!
Så här långt kommen i min karriär hade jag ingen som helst kunskap om spelöppningsteori. I Trollhättan fanns vid den här tiden en mycket entusiastiskt ledare vid namn David Ottervall som blev min vän och mentor. Hans schackliga meriter var blygsamma, men människan var stor. Han hade samtal med mig om livet och förhållningssätt. Jag kan bara nämna att min son döptes till David!
1967 var det åter dags för mig att försöka vinna C-gruppen i skolschack. Mot slutet av tävlingen mötte jag Ulf Persson och kom in i en ställning med dragupprepning. Enda sättet av avstå från dragupprepning var att låta honom få en dam. Jag sneglade på klockan och kom fram till att hans kläpp skulle falla vilken sekund som helst. Därefter fattade jag det idiotiska beslutet att frångå dragupprepning och ge honom en ny dam. Då han mattade mig hängde klaffen fortfarande kvar.
Där försvann gruppsegern. Jag tog remi i sista ronden mot Jaan Eslon trots bättre ställning och landade på tredje plats.
På vägen hem efter partierna försökte jag slå omkull ett flerfamiljshus i Göteborg. Tur att det var höst, och jag hade handskar på mig.
I Västerås 1968 mötte jag i första ronden Anders Wirgren, duktig schackspelare och god vän. Vi spelade remi och byggde därefter upp varsitt staket med 7 segrar i rad. Han vann sina partier tämligen enkelt, medan jag ofta fick kämpa in i sista minuten av partierna. Den här gången hade jag marginalerna på min sida och vann på bättre särskiljningspoäng.
Jag kan tillägga att jag i ett parti bjöd remi men min motståndare svarade inte. Jag vann partiet och fick senare reda på att han var hörselskadad och inte uppfattat mitt remianbud.
I ett parti missade jag matt i två drag, men såg i stället matt i sex drag. Detta med mindre än en minut kvar av betänketiden.
1969 stod jag över för att åter försöka i Stockholm 1970. Axel Ornstein tryckte ner mig i en kungsindisk uppställning med h3 och g4. Jag fann inget motvapen och var chanslös. Jag slutade tvåa.
Mina insatser i skolschack kan sammanfattas på följande sätt 1966, 2:a 6,5 poäng. 1967, 3:a 6 poäng. 1968, 1:a 7,5 poäng. 1970, 2:a 6 poäng. 1969 deltog jag inte.
Vad hände sedan?
Jag ställde upp i SM för att försöka vinna juniortiteln. 1967 kom jag fyra i samma kvalgrupp som Axel Ornstein vann. 1968-1970 kom jag tvåa i kvalgruppen vid varje tillfälle. 1970 ställde jag dessutom upp i en klass 1 grupp och blev 2:a
Därefter kom några år då mitt schackspelande gick ner på lågfart. Så kom SM i Lund 1974. Jag ställde upp i en mästargrupp och blev naturligtvis tvåa.
Året därpå var det dags för SM i Göteborg. Jag hade nyss blivit trea i Öppna SM och sov i min studentlya i Göteborg. Jag sprang mina 5 km varje dag då det inte var dubbelrond. Jag var topptränad och i toppform. Jag vann min mästargrupp obesegrad två poäng före tvåan. Mitt rankingtal kröp för första och enda gången upp över 2400. På den tiden var det ganska bra att passera 2400.
Jag var uttagen till landslagstruppen av Alexander Hildebrand som var förbundskapten då två händelser kom att få en avgörande betydelse för mitt schackliv. Jag blev förälskad och mitt korsband gick av i en fotbollsmatch. Kärleken består än i dag och heter Connie Friberg, tidigare Connie Svantesson (svensk juniormästarinna 1974 och landslagsspelare på sin tid). Tyvärr kvarstår ännu sviterna efter det skadade korsbandet.
Jag flyttade ihop med Connie i Skara. Den enda spelare av klass inom 10 mil var Ingemar Vulcan, men jag kunde inte leva av att spela 2-3 partier mot honom som enda träning inför SM-gruppen i Motala 1976. Eftersom jag fick vänta i 6 månader innan mitt knä opererades och återhämtningen tog lång tid var min kondition noll då SM-veckan började. Ett år innan såg jag fram mot att utmana om SM-titeln. Nu kom verkligheten ifatt mig och jag slutade sist på 4,5 poäng. Jag spelade dåligt och gjorde flera riktiga bortsättningar.
Nu tog jag det lugnt från schack i några år.
1979 gick SM i Borås. På den tiden fanns det enbart en gemensam mästarklass där platserna 1-2 var kvalificerande för SM-gruppen. I näst sista ronden kom jag till ett avbrott men merbonde i ett slutspel med torn och lätta pjäser mot Mikael Johansson från Åstorp. Jag analyserade avbrottet tillsammans med Ingemar Vulcan och såg att ställningen var vunnen. Han såg en sak mer än vad jag gjorde i analysen. Han såg att jag riskerade att gå in i en självmatt. Vad hände? Självmatt!!
Jag frågade honom efter partiet varför han inte varnade mig. Jag trodde du såg den blev svaret. I sista ronden tog jag remi i en vunnen ställning och åkte hem. Vid vinst hade jag kommit trea. Nu blev jag fyra vilket kändes som om det kvittade. Åkesson vann före Johansson.
Efter den smärtsamma avslutningen i Borås övergick jag till att enbart spela seriematcher. 1985 eller möjligen 1986 fick jag ett telefonsamtal från Lars Grahn. Det skulle anordnas en turnering i Göteborg med syfte att ge nya spelare Elo-tal. Med nya spelare avsågs bland annat talanger som Ari Ziegler och Rickard Winsnes. Bland gubbarna fanns Lars-Åke Schneider, Gunnar Johansson med flera. Ett avhopp i sista minuten gjorde att det fattades en spelare med Elo-tal för att få rätt status på tävlingen. Tävlingen avgjordes med 9 ronder. En kväll per vecka i nio veckor. Jag pendlade 25 mil tor för varje match. Lägg där till några avbrutna partier. Jag kom dit som en föredetting och utfyllnadsspelare, men vann tävlingen utan förlust.
Arbete och barn tog därefter över hela min tid, och 1992 tog jag ett definitivt steg från schackspelet..trodde jag. Schackbrädan åkte in i garderoben och böckerna ner i lådor.
I oktober 1999 begravdes min syster som endast blev 39 år. Veckan efter gick jag ner till schackklubben i Skara för att söka mig bort från den bistra verkligheten och åter ta mig till drömmarnas land. Skara hade dessutom kvalificerat sig till Elitserien. Efter ett första parti i B-laget var det dags för spel i A-laget. Innan jag förlorade mitt första parti efter uppstarten hade jag lyckats vinna KM och ta 5 av 6 möjliga i serien. Bland annat en seger över Emanuel Berg. Jag spelade elitschack fram till att Skara drog sig ur elitserien av ekonomiska skäl. Det blev 9 roliga år.
Numera spelar jag endast seriematcher för Skara och måste erkänna att min karriär är över. Partierna håller låg klass och huvudet hänger inte längre med.
Jag har mycket att tacka schacket för. Oerhört mycket vänner över hela landet och MIN HUSTRU.
I grupp C (födda 1953 och senare) vann Ulf Persson Österängsskolan Östersund. Spelarna från den skolan kom f.ö. på plats 1,2,10 och 22 i grupp C så det måste ha funnits schackkultur vid den skolan.
Foto: Lars OA Hedlund
Ulf P vann grupp C även året innan och det var hans första seger i en stor turnering. Det kanske hade varit lite svårare om han varit något år äldre och spelat i B-gruppen som det året vanns av Ulf Andersson som redan då låtit tala om sig internationellt.
Så här skriver Ulf P om sin fortsatta karriär:
” Min seriösa satsning på schack avslutade jag 1973 då jag flyttade till Lund för att studera. Spelade inget schack 1973-1977. Under åren 1977-1984 var jag med i Hägerstens schackklubb i Stockholm och spelade en del turneringar och lagmatcher. Efter flytten till Östersund 1984 gick jag med i Östersunds schacksällskap (ÖSS) där var jag med t.o.m. 2013. Jag var också ungdomsledare i ÖSS under många år. Nu är jag med i LASK och spelar en del turneringar och lagmatcher, nu senast CellaVision Cup där jag lyckades få en schackklocka som ratingpris. Samma typ av pris som jag fick i Västerås 1968 men olika modeller (analog respektive elektronisk). Jag brukar också spela någon blixtturnering på Gotland varje sommar där vi har en sommarstuga.
Priserna från Västerås 1968 har jag kvar, en plakett och en schackklocka.
Foto: Innehavaren Ulf Persson
Hans Friberg vann grupp B i Västerås 1968. Hans spelade också Cella Vision Cup nu i augusti. Jag har många positiva minnen från schacket, speciellt alla vänner som jag fått, och träffat av och till under årens lopp. En speciellt positiv sak med schack är att man kan spela hela livet, från 5 år till 100 år. Jag brukar jämföra med att cykla, när man väl lärt sig cykla eller spela schack så är det inget man glömmer bort men förmågan följer naturligtvis med mängden träning.”
Ulf skriver vidare:
”Jag flyttade till Lund 2013 då jag efter mångårig anställning vid Högskolan i Östersund/Mitthögskolan/Mittuniversitetet erbjöds pensionsersättning. För närvarande umgås jag med nära och kära (3 barn, 5 barnbarn och särbo) samt studerar filosofi vid Lunds universitet och driver en egen firma i liten skala ( sysdeeee.simplesite.com ). Jag är född och uppvuxen i Östersund. 1973 flyttade jag till Lund för att studera vid Tekniska högskolan och sedan flyttade jag till Stockholm 1977 och till Östersund 1984. Min mamma är född i Danmark och uppväxt i Skåne så jag har alltid känt mig som halv skåning.”